Den svenska vanvården av barn är att likna vid Abu Ghraib-skandalen

Under 2003 gjorde amerikanska soldater sig skyldiga till fysiska, psykiska och sexuella övergrepp mot irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Och under 1900-talet, att döma av de berättelser som kommit fram genom Vanvårdsutredningen, utsattes även svenska barn för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp i de fosterhem och barnhem där de befann sig. Dessa människorättsbrott har mer gemensamt än man kan tro.

Efter attacken mot de två skyskraporna i New York den 11 september 2001 dröjde det inte länge förrän president Bush utlyste ett “krig mot terrorn” och gav sig ut på ett gränslöst korståg mot potentiella fiender, var än i världen de kunde befinna sig. Detta krig förde med sig omfattande förluster av människoliv och orsakade stora umbäranden för de människor som fick se sina länder invaderade i jakten efter terrorister. Jag skulle vilja påstå att vi även i Sverige har bedrivit ett krig som fört med sig stora civila umbäranden såväl som otaliga dödsfall – ett krig mot kärnfamiljen.

Detta krig tog sin början när 1924 års barnavårdslag infördes, då staten kunde ta barn från deras familjer, ofta under helt godtyckliga former. Som journalisten Lillemor Holmberg skrev om just denna lag och dess tillämpning i tidskriften Perspektiv 1957:

“Åtta små syskon i Vetlanda har av polisen gång på gång släpats från sitt hem till ett barnhem, sedan barnen ideligen förtvivlat sprungit gråtande hem från barnhemmet till sina föräldrar. Barnavårdsnämnden framhärdar i att öva polisvåld mot barnen, även när barnen upprepade gånger flyr hem i förtvivlan. Varför vaknade inte besinningen, tvivlet och omprövningen hos dessa myndigheter åtminstone andra gången barnen sprang hem? Förklaringen kan inte vara någon annan än att barnavårdsnämnden av prestigeskäl måste få rätt. Även om kanske poliserna grät inombords över att behöva behandla små barn på detta hjärtlösa sätt, har de ingen rätt att vägra lyda order.” Källa

Detta är precis det uppförande amerikanska soldater visade upp under kriget mot terrorn. Där hade staten beordrat att man skulle söka igenom varenda hus efter potentiella massförstörelsevapen och terrorister, hur hotfullt civilbefolkningen än upplevde det; i Sverige beordrade myndigheterna polisen att placera människors barn på institutioner, även om både barnet och dess föräldrar var emot detta.

Hjärnspöken och propaganda

Något man har gemensamt i både det amerikanska och det svenska kriget är att staten letar hjärnspöken, dem vars påstådda existens man motiverar sin fortsatta framfart med. Och i båda fallen har man haft massmedia med sig, åtminstone under den tid det verkligen varit av betydelse. Naturligtvis var stödet för invasionen av Afghanistan 2001 i stort sett enhälligt i det amerikanska samhällslivet, och när man under 2003 gav sig på Irak så fanns det egentligen inte heller några kritiska röster att tillgå i detta lands massmedia – i stort sett det enda undantaget var Phil Donahue, som blev avskedad för detta.

I svensk massmedia bevittnar vi det märkliga fenomenet att man trots att man i någon egentlig detalj endast skildrar en bråkdel av de över 300 fall av dödligt våld som sker i vårt land varje år, ändå slår på stort när det skymtas våld inom familjen, som härom året när “tortyrmamman” som skurit sina barn med glasskärvor var riksnyheter under flera månaders tid. Gör man sig skyldig till detta så är man även enligt min värdekonservativa uppfattning klart olämplig som förälder, förstås, och bör fråntas vårdnaden av sina barn; men det märkliga är hur man exploaterar dessa händelser i syfte att få kärnfamiljen att framstå som en oroshärd. En uppgift som cirkulerades i massmedia, men som aldrig styrktes, var att denna mor skulle ha bedrivit en “kampanj mot socialen” på nätet, en uppgift som tycks ha haft sitt ursprung i tidningen Metro.

Jag tog kontakt med reportern bakom denna artikel för att höra mig för om denna påstådda hemsida, men fick aldrig något svar. Även på internetforumet Flashback bedrev ett stort antal människor åtskilligt med detektivarbete för att fylla det pussel som lämnats av massmedias bristfälliga uppgifter rörande historien. Man kom fram till i stort sett allt om henne – vad hon hette, var hon kom ifrån, var hon bodde, hur hennes bostad såg ut, hur hon själv såg ut, hennes hobbies, bakgrund och mycket annat – men man hittade aldrig denna påstådda hemsida. Detta är långt ifrån den enda gång jag sett massmedia gå socialtjänstens ärenden på detta sätt, genom att koppla övergrepp som sker till dess kritiker, varför man lugnt kan påstå att även massmedia deltar i detta svenska krig mot kärnfamiljen.

Abu Ghraib och svenska barnhemsövergrepp sida vid sida

Och när man ställer vittnesmålen om övergrepp från de två miljöerna sida vid sida, framstår de nästan identiska.

Svenska barnhem: Källa – delrapport 1 från Vanvårdsutredning

“Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats att utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndare, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.”

Abu Ghraib: Källa – New York Times, 2005

“Soldaterna beordrade fångarna att ta av sig kläderna, sa han, och den som inte tog av sig sina kläder snabbt nog fick dem sönderskurna med en kniv. Fångarna tvingades onanera, sa han, och lägga sig på den hög av nakna kroppar som blivit ett så ökänt fotografi, taget av soldaterna.”

Svenska barnhem:

“Psykiskt sjuka fosterföräldrar och institutionspersonal har utsatt barn för systematiska övergrepp för att tillfredsställa sadistiska och perversa böjelser. En man berättar för oss hur hans fostermor av och till tvingade honom att skära sig själv med rakblad medan hon stod bredvid och övervakade att det verkligen blödde ordentligt.”

Abu Ghraib:

“Han slog mig i ansiktet och på knäna, och allt jag kunde höra var ropen från människorna runt omkring mig, och mina egna skrik”, vittnade herr Mutar. “Jag önskade att jag kunde ta mitt eget liv eftersom det inte fanns någon där som satte stopp för det som skedde.”

En tillsyn värd namnet?

Inte i något fall har offren för dessa övergrepp fått något stöd av de myndigheter som förväntas ha översyn över den verksamhet som bedrivs. Redan under oktober månad 2003, när övergreppen i Abu Ghraib just hade börjat äga rum, hade Röda korset överlämnat en rapport till USA:s militärkommando om att fångar blev misshandlade där, men detta föranledde ingen reaktion. Och när generalmajor Donald Ryder gör inspektion under efterföljande månader, finner han endast petitesser att anmärka på, som att personalen inte har fått något utbildning i denna vaktsyssla.

Som många före detta barnhems- och fosterhemsbarn senare också vittnat om, var det inte heller en vidare bra idé att som klient hos den svenska barnavården berätta om det som skedde för våra tillsynsmyndigheter – barnen kunde då bara vänta sig misstro, och sedan än mer misshandel eftersom de ansågs ha förtalat sina fosterföräldrar eller institutionspersonal.

Abu Ghraib, likväl som den svenska barnavården, har dock fått rättsliga efterspel. Efter att det kom till allmänhetens kännedom vad som hänt i detta irakiska fängelse deklarerade försvarsminister Donald Rumsfeld under maj månad 2004 att man både skulle dra igång en utredning om övergreppen, likväl att offren skulle få ersättning. Under 2006 lanserade den dåvarande svenska regeringen också Vanvårdsutredningen, med samma mål – utredning och utlovad ersättning. Vad det gäller den ekonomiska biten så har dock båda länderna gemensamt att man ännu inte betalat ut några pengar. Men till skillnad från de svenska barnhemmen så har det blivit rättsliga konsekvenser för de ansvariga amerikanska soldaterna. 17 soldater och officerare har blivit av med sina tjänster, och 11 har åtalats för olika brott de begått.

Mest uppmärksammade har det före detta kärleksparet Charles Graner och Lynndie England blivit, de som ståtar på de flesta bilderna – två specialistofficerare. För England blev straffet tre års fängelse, av vilket hon avtjänade 1,5; för Graner blev straffet tio år, och han blev en fri man så sent som 6 augusti detta år. I Sverige har det däremot inte blivit någon form av straff för ansvariga personer och myndigheter – man har inte brytt sig om att ens inleda någon brottsutredning.

Barnhemmen i dag

Medan övergreppen i Abu Ghraib har blivit fullt utredda och är sedan länge historia, utsätts barn än i dag för övergrepp på svenska barnhem. Och precis som var fallet i gamla Vetlanda 1957, ges polisen än i dag i uppgift att föra tillbaka barn från deras föräldrar när de rymt från sina barnhem. Ett av de svenska barnhem där de intagna varit som mest rymningsbenägna är Oasen utanför Jönköping, varifrån grupper av barn rymt åtskilliga gånger det senaste årtiondet. När en ung flicka rymde därifrån härom året, spelade hennes far in på video hur polisen hämtade henne i deras hem, vilket kan skådas här:

Svensk massmedia har med goda skäl fördömt övergreppen i Abu Ghraib-fängelset. Men hur kan vi döma USA för kriget mot terrorn, om vårt eget samhälle inte kan rannsaka sig själv i dess krig mot kärnfamiljen?

  • Nancy

    Thanks for the share!
    Nancy.R

  • Christer

    Hej Daniel. Tack för att du tar upp ämnet. Jag blev som ca. femåring av dåvarande barnavårdsnämnd i stockolm och mig ovetandes dömd till deportation till, för mig helt främmande människor,på okänd ort i landet. Där jag fick uppleva både spö och spe. Nu är jag strax fyllda sextio – har överlevt hittills.

    Ärren i själen är outplånliga.

    Statens administratörer/politiker är fortsatt dåliga på att se till barnens bästa.

    • Trist att höra. 🙁 Så våra kära myndigheter förvägrade dig rätten att vara med dina biologiska föräldrar av outgrundlig anledning? Antar att du borde få ut lite skadestånd som följd av vanvårdsutredningen i alla fall?

      Ja, trist att detta fortfarande pågår än i dag. Jag gör mitt för att försöka frigöra barnen från myndigheternas klor.