Socialsekreterare borde tvingas praktisera på McDonalds [socionomhumor I]

Det har i dagarna varit mycket på tapeten hur man kommer till rätta med de problem man har inom socialtjänsten, och då speciellt samhällsvården. Trots att denna samhällsinstitution funnits i en eller annan form i snart ett sekel, tycks dess anställda än i dag inte kunna sköta sina jobb på ett vidare tillfredsställande sätt. Ofta när man diskuterar detta i media blir den första lösningen som föreslås att socionomer ska få mer utbildning, utöver den “akademiska examen” de redan har. Men, är detta lösningen? Kan man verkligen förvänta sig att personer med de uppenbara karaktärsbrister dessa uppvisar helt plötsligt ska börja sköta sina jobb genom att man bara sätter dem på skolbänken? Nej, vad jag anser att de behöver är istället riktiga yrkeskunskaper från den privata sektorn.

Jag föreslår att de innan de ska kunna börja jobba som socialsekreterare måste praktisera några år på närmaste McDonalds-restaurant. På detta ställe tror jag de främst kommer kunna lära sig två saker som socionomer i allmänhet grovt brister i: Dels serviceförmåga och ett trevligt bemötande, dels förmåga att korrekt skriva ned kundens beställning. På dessa restauranger kan man förvänta sig snabb service av tillmötesgående personal – raka motsatsen till drönarna på socialkontoren. Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle se ut om man lät en socionom ta plats som restaurangbiträde; låt det följande vara en dramatisering av en 50-årig manlig socialsekreterares bravader här:

—————————————————————————————————

En smått överviktig ung man vandrar in på en McDonalds-restaurant eftersom magen kniper. Det är dock ingen fara, eftersom han av erfarenhet vet att han snabbt kan stilla sin hunger på detta ställe. Men när han väl stiger in genom dörren möts han av en barsk, högljudd röst.

“Hörru du, din idiot! Kom hit med dig! Få det här avklarat snabbt nu så jag slipper se din fula nuna längre än nödvändigt” nästan skriker biträdet åt honom. Han skyndar sig fram till kassan. Biträdet fortsätter: “Du ser ut som en som gärna trycker ned två cheeseburgare med extra flott, tjockis.”
“Nej, jag skulle faktiskt vilja ha en vanlig Big Mac. Och jag förstår inte vad som hänt med den service jag brukar kunna förvänta mig här. Har du kommit direkt från fängelset eller något?”
Biträdet ropar inåt i lokalen till den kvinna som har hand om att laga själva hamburgarna, som också är socionom och brukar jobba på samma kontor som han: “Tjockisen här ska ha två cheeseburgare med extra flott.”
Hon bekräftar tillbaka: “Två cheeseburgare med extra flott.”
“Men det var ju inte vad jag beställde!” utbrister kunden.
“Du vet fan inte själv vad du vill. Tar jag dig på orden så kommer du bara komma tillbaka hit och säga att vi serverade fel.”
“Ok då… Två cheeseburgare med extra flott. Men kostar inte det mer än det jag beställde? Jag får väl för det priset ändå?”
“Jaså, din jävel… Nu vill du minsann ha rabatt. Jag säger det då rent ut… Såna som du äcklar mig!”
“Jag får väl ge med mig då. Så hur mycket kostar mina två cheeseburgare?”
“Två cheeseburgare, få se nu… Det blir hundra kronor jämnt.”

Kunden tar sig en titt uppe på menytablån ovanför.

“Men cheeseburgarna kostar ju bara 44 kr styck!” säger kunden.
“Flottet kostar extra”
“Jag är väl lite vek av mig, men vad ska man göra… Här får du din hundralapp”.

Kunden öppnar plånboken och lämnar över en hundralapp.

“Du är en bra jävlig människa, inget dricks får man heller”, säger expediten.
“Men du gav ju mig inte ens det jag ville ha!”
“Föddes du till att klaga, eller?”

Den andra socionomen är vid det här laget färdig med hamburgarna, och går fram med dem till kunden. Nu när varan levereras har det istället blivit en McNuggets. Hon placerar dem på brickan. Kunden ser förvånad ut och utbrister:

“Det där ser ju inte ut som varken cheeseburgare eller Big Mac! Och var är den andra?”

Socionomen pekar på hamburgaren och säger “en”, sedan pekar hon igen på samma och säger “två”.

“Så det där är alltså två cheeseburgare?”
“Ja.”
“Jag vill ha pengarna tillbaks!”
“Tyvärr, men här tillåter vi inte återköp.”
“Var är din chef? Jag ska minsann lämna in ett klagomål!”
“Klagomål kan du lämna till killen där borta.”

Hon pekar på en ung man som sitter bakom en disk i ett hörn av restaurangen.

“Vad heter han? Jag tar och ropar på honom att komma hit.”
“Han är döv, du får gå fram till honom.”
“Men om han är döv, hur ska jag då kunna framföra mitt klagomål?”
“Tyvärr, men det är ditt problem, här serverar vi hamburgare. Vi ger inte annan rådgivning.”
“Men skulle jag kunna låna penna och något att skriva på då?”
“Tyvärr, men detta är en hamburgerrestaurang. Vill du ha penna och papper får du gå och köpa det någonstans.”

Kunden är nu rätt upprörd och slänger ned brickan på golvet i ursinne, och hamburgaren och dryckens innehåll fyller nu en stor del av golvet. Då vaknar den manlige expediten till liv igen.

“Men vad fan gör du, människa?! Nu får du ta och städa upp det där!”

Vid det här laget har dock kunden lämnat affären.

—————————————————————————————————

Och detta är varför inte McDonalds söker personal på Sveriges socialkontor – dessa människor skulle aldrig kunna sköta detta jobb.

(c) Daniel Hammarberg 2011.

Vad du inte visste om socionomprogrammet [socionomhumor II]