Svar till socialsekreterare Erik Holm angående min Newsmill-artikel

Detta fick bli ett inlägg även på min blogg, eftersom mitt svar på Newsmill blev rätt långt. Ursprungsartikeln är denna.

Att referera till SoL som en omhändertagandelagstiftning är visserligen inte officiellt språkbruk, men faktum är ju att kapitel 5 av denna lag klargör att det kan bli aktuellt med “vård och fostran utanför det egna hemmet”. Det står också i förarbeten att även om det tilltänkta vårdobjektet inte vill ha vården, så kan man ändå ägna sig åt “uppsökande verksamhet”. Till slut blir det många som ger efter och låter sig eller sina barn placeras “frivilligt” under SoL, varför jag skulle kalla även SoL för omhändertagandelagstiftning.

Jag skulle vilja hävda att den främsta anledningen till att det går dåligt för de omhändertagna är just att de omhändertas. Det finns gott om internationell forskning som visar att barn som växer upp i utsatta miljöer ändå kan få bra liv. T.ex. visar forskning gjord av Garbarino J. m.f. 1992, “Children in danger. Coping with the Consequences of Community Violence”, att upp till 80% ändå kan klara sig bra utan att deras utveckling äventyras.

För hur det går med ungdomar som placeras på ungdomshem, t.ex., hänvisar jag till Bo Vinnerljungs studie “Into Adulthood” – för att citera:

“The results for young people placed in secure units were dismal. At age 25, 70% had been in prison or were dead. Not a single one (0%) was ‘doing well’, if all negative indications in the outcome ladder were included.”

Jag skulle också vilja påstå att det är mycket illa ställt med grunden för omhändertaganden. I Socialstyrelsens studie Barnets rätt och LVU visas det att 93% av LVU-fallen i länsrätten i Stockholm gavs bifall. När en så stor andel godkänns kan man inte tro att det är någon större svårighet för socialnämnden att få sin vilja igenom.

I detta dokument kan man också läsa något än mer alarmerande. LVU-lagens sjätte paragraf ger socialnämnden rätten att göra ett omedelbart omhändertagande om man inte alls kan vänta på förvaltningsrättens beslut. Denna paragraf missbrukas dock enormt, och används som regel för att ta in barn i vård när man inte har laga grund för omhändertagande, för att sedan efteråt komma fram med den “bevisföring” som krävs för att få bifall till vården. För att citera sida 30 i dokumentet:

“Socialnämndens ansökan om vård föregås i de flesta fall av ett beslut enligt 6 § LVU. Detta förfarande var vanligare år 2008 än 1993 när det gäller brister i hemmiljön.”

Enligt min meningen är det otroligt allvarligt att omedelbara omhändertaganden (som inte kräver någon bevisföring alls, endast socialnämndens befallning) nästan alltid leder till godkända LVU-beslut. Antingen har socialtjänsten ytterst bra omdöme i hur den använder 6 § LVU – eller så fungerar inte förvaltningsrätten som den ska. Det finns forskning som mycket klart tyder på att det senare är fallet. Se t.ex. de resultat de tre akademiker som intervjuas i denna artikel kom fram till. För att citera DN:

“Många enskilda lämnar därför förhandlingarna inte bara besvikna över att tvånget fortgår, utan dessutom frustrerade över att de lagliga motiven i domen inte blivit klargjorda. Faktum är att det inte är ovanligt att det inte ställs några frågor alls till myndighetens representant.”

Detta är inte hur det ska gå till i en verklig domstol. Förvaltningsrätten som system i Sverige är i stort behov av översyn, då den helt och hållet tycks vara myndigheternas egen spelplan.

För övrigt skulle jag också vilja påpeka att få länder omhändertar så stor andel av den minderåriga befolkningen som Sverige gör. Jag hade inte tänkt lägga ned vidare mycket energi på en närmare studie av detta, men jag kan ändå jämföra med två andra europeiska länder – Island och Tyskland. Det är möjligt att siffrorna inte blir exakt samma om man tar åldersdemografin i beaktande, men denna noggrannhet behövs inte för detta arbete.

Island:

Enligt officiell statistik hade 184 barn blivit föremål för någon form av samhällsvård under 2009. bvs.is/files/file920.pdf Samhällsvården kostade 925 miljoner isländska kronor det året. En svensk krona är drygt 17,5 isländska kronor, och Sveriges befolkning är 30 gånger så stor som Islands. Nästan 25 000 minderåriga vårdades utanför det egna hemmet under 2009 , och denna vård kostade samhället 13,5 miljarder svenska kronor. Jämförelsetal för Socialtjänsten. Vad detta innebär är att den isländska samhällsvården endast kostade 1/9 av den svenska utslaget per befolkning, och endast hade 1/5 så många omhändertagna barn.

Tyskland:

Enligt statistik från tyska Statistisches Bundesamt befann sig i slutet av 2009 över 47 500 barn i samhällsvård. Genomsnittsbeläggningen i svensk samhällsvård – vård utanför hemmet – är drygt 16 000 barn. Tyskland har en befolkning på 81,8 miljoner och Sverige 9,4 miljoner. Vad detta innebär är att per person, så har Sverige drygt tre gånger så många barn i samhällsvården vid ett givet tillfälle.

Varför har Sverige så många fler omhändertagna barn, och varför kostar det så mycket här än i andra länder? Ska det ses som ett sundhetstecken att barn befinner sig i vård? Snarare borde ju det motsatta gälla – desto färre omhändertagna, desto bättre. Hade vården lett till gott resultat skulle siffran minska med tiden, men i Sverige ser vi precis den motsatta utvecklingen. Min uppfattning är att det nog snarare beror på att det inte finns något annat land som har så dålig rättssäkerhet som Sverige vad det gäller dessa ärenden, samt att vården i sig ger upphov till den skada den är tänkt att förebygga, på grund av den riskfyllda miljö barnen hamnar i och de uppbrott de tvingas göra med den invanda miljön.

  • Göran Grauers

    Hej Daniel,

    I 15 år har jag hävdat att förvaltningsdomstolarna är myndighetens förlängda arm och att de ser igenom fingrarna på utredningars objektivitet och saklighet. Att myndigheter kan omhänderta barn med omedelbart LVU och sedan fabricera bevisen i efterhand är för mig känt sedan länge, men läs här nedan en dom från tingsrätten i Örebro, en dom som upprätthölls i hovrätten och prövningstillstånd i Högsta Domstolen medgavs ej.
    Här är en § ur domen och min analys därefter.

    …………

    Kommunen har medgivit att någon undersökning av familjehemmet Eriksson inte skett i anledning av Rolands problem där men kärande har inte visat att det funnits skäl till en sådan utredning. Kärande har inte åberopat någon bevisning till stöd för sitt påstående att det var fel att skilja Roland och Ralf åt och att placera Roland i ett annat familjehem i X-stad samtidigt som Ralf fick stanna kvar i familjehemmet Eriksson. Kärande har inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt beslut.

    ………..

    Så här säger socialtjänstlagen;

    Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom an¬sökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden (11 kap. 1 § första stycket SoL).

    Bestämmelsen i 11 kap. 1 § SoL gäller alla utredningar, även utred¬ningar som avser barns behov av stöd och skydd.

    Domstolen säger att Roland har problem i familjehemmet, men någon anledning att utreda vad de problemen är finner domstolen helt överflödigt och domstolen tycker inte alls att det är märkvärdigt att Ralf får stanna kvar i familjehemmet och ingen vet vad problemet är och ingen utreder. Så påstår domstolen att vi, kärande, inte heller visat att kommunen haft bristfälligt underlag. Nä vad vi har bevisat och vad kommunen erkänt är att där överhuvudtaget inte finns något underlag.
    Så! Så här enkelt är det alltså för myndigheter att undgå ansvar och vad som är verkligen oroväckande är vad domstolen verkligen säger. Domstolen säger att det är helt okay för myndigheter att ta medborgares barn utan utredning och kan sedan inte medborgaren bevisa att kommunen haft bristfälligt underlag för sitt agerande har alltså myndigheten gjort rätt, det är alltså helt okay att ta barn och omplacerad dem utan utredning. Det gör inte en skit att socialtjänstlagen säger att en utredning måste ske utan dröjsmål.

    Det här är vad som kan kallas en Demokratur, alltså där staten stiftar lagar som staten sedan inte behöver följa.

  • Ja, svenskt förvaltningsväsende är definitivt ett starkt argument för det de kallar “limited government” borta i USA – att staten inte ges mer makt än den absolut måste ha. Visserligen har denna princip sett bättre tider än nu där borta, men när man ser våra myndigheter fara fram så förstår man varför så många svenskar gav sig av dit bort för lite över ett sekel sedan. Här lovar staten guld och gröna skogar, och vissa får sig säkert ett bekvämt och lättsamt liv, men alltför ofta leder denna starka stat till rättsliga övertramp. Jag försöker uppmärksamma världen på hur det är att leva under en sådan stat.

  • Hellen Ward

    Appreciated the share!
    Hellen