Sveriges och USA:s sätt att handskas med pedofiler; en jämförelse

Det går inte långt mellan de gånger då man hör landsmän beklaga sig över de låga straffen för dömda pedofiler i vårt land. Jag håller fullständigt med om detta – straffen är rent skrattretande. I denna artikel tänkte jag skildra hur man handskas med pedofiler i svenskt rättsväsende och ställa detta sida vid sida med hur man gör det borta i USA, ett land som har kommit mycket långt i kampen mot pedofilin och som jag anser mycket väl kan få agera ledstjärna när vi försöker ställa vårt eget samhälle tillrätta. Sorgligt nog tvingas man tillstå att det främst är amerikanska myndigheter och amerikanskt samhälle som tryckt på för att Sverige ska ta detta problem på allvar, då man nästan fullständigt nonchalerat frågan inom vårt eget politiska etablissemang, med undantag för korta perioder då något mycket uppseendeväckande såsom Örebropedofilen hamnat på löpsedlarna, och politikerna blivit tvungna att åtminstone ge sig på ett spel för gallerierna, i den mån de inte vill framstå som helt handfallna.

Sverige har tyvärr ända sedan 70-talet dragits med mycket skam på detta område, särskilt då med tanke på Geijeraffären; den härva där en stor del av svensk samhällselit fanns ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, varav vissa inte var äldre än 14 år gamla. Under 70-talet var också produktion av barnpornografi helt laglig i Sverige, och vårt land drog sig i det längsta för att förbjuda innehav, vilket inte blev verklighet förrän år 1999. Det är min åsikt att det är detta arv vi ser spåren av i dag i de mycket lindriga domarna mot pedofiler, såsom förra månaden när en stor härva nystades upp, där 24 vuxna hade utbytt barnpornografiska bilder och chattat om att förgripa sig på barn. Då dömdes endast huvudmannen bakom det hela till fängelse, medan resten klarade sig undan med dagsböter och villkorlig dom.

Faktum är att det är ytterst sällan som dessa pedofiler blir frihetsberövade i dagens Sverige. Dessa är domsluten för barnpornografibrott från de två senaste åren, statistik tagen från Brottsförebyggande rådet:

2009 anmäldes 345 fall av barnpornografibrott till polisen, av vilka 44 ledde till fällande dom och 4 till fängelse, resten till skyddstillsyn och villkorliga domar.

2010 anmäldes 390 fall av barnpornografibrott till polisen, vilket ledde till 56 fällande domar: 10 till fängelse, 26 skyddstillsyn och 9 villkorlig domar. Utöver detta hade man 11 strafförelägganden och 3 åtalsunderlåtelser.

Således leder bara drygt 2-3% av barnpornografibrotten till fängelsestraff, och endast 10-20% av de som fälls hamnar på anstalt, vilket är en lägre andel än de som fälls för stöld.

Överhuvudtaget ser det väldigt dystert ut när det gäller sexualbrott i Sverige, något som ökat markant de senaste åren. År 1980 hade vi 3096 anmälda fall av sexualbrott i Sverige, en siffra som ökat till 17200 år 2010. Mellan 2009 och 2010 ökade siffran med 9%.

2620 våldtäkter mot barn åldrarna 0 till 17 anmäldes år 2010, samt 1826 åldrarna 0 till 14. Medan endast 3% av offren för vuxna våldtäkter är män, så är 15,7% av offren för våldtäkter upp till 14 års ålder pojkar – 1537 våldtäkter begicks mot flickor, 289 mot pojkar. BRÅ har inga siffror för hur stor andel av förövarna var vuxna, men om man kan utesluta ungdomar (som med all sannolikhet var pojkar/unga män som gav sig på flickor) från förövargruppen kan man säkerligen vänta sig en betydligt större andel pojkar som offer än denna. Det stora flertalet barnvåldtäkter begicks inomhus. Dessutom anmäldes 1885 fall av sexuellt ofredande mot barn under 15 år.

68% av barnvåldtäkterna klarades upp – 70% av de mot flickor, 54% av de mot pojkar.

2010 nådde man endast 138 domslut rörande våldtäkt mot barn, där 97 av förövarna fick fängelse, 11 fick skyddstillsyn och 6 villkorlig dom. Statistik över fängelsestraff står inte att finna i BRÅ:a statistik, men de flesta individuella domar brukar vara på mellan ett och två år, innan 2/3-regeln tillämpas.

Nämnas bör också att Sveriges mest ökända pedofil – Jonas “Örebropedofilen” Fernqvist – åtnjuter ett rätt bekvämt liv på sin vårdklinik i Växjö, där han får ha egen dator med Internetuppkoppling, trots att han dömts inte mindre än två gånger för att ha spridit barnporr på nätet inifrån anstalten. I slutet av 90-talet förgrep han sig på ett stort antal barn mellan åldrarna tre och elva, vilket är anledningen till att han sitter på rättspsyk, och bilder på dessa övergrepp cirkulerar sannolikt fortfarande ute på nätet.

I USA är man lyckligtvis mycket hårdare

För några årtionden sedan delade amerikanskt rättsväsende mycket av den liberalism som präglar det svenska – man trodde på rehabilitering, på att skydda förbrytare och så vidare. Men sedan insåg man att det inte fungerade att rehabilitera fångar, och på 90-talet började man också ta krafttag mot pedofiler, efter några uppmärksammade övergrepp mot barn. Detta ledde främst till två saker: Dels upprättade man register över dömda pedofiler, där de som funnits skyldiga kan bli tvungna att under resten av sina liv regelbundet inställa sig för bokföring och fotografering, vilket ligger till grund för dessa allmänt tillgängliga register. Dels också höga federalt stadgade minimistraff, så kallade “mandatory minimum sentencing guidelines“. Dessa gäller dock endast om brottet prövas i federal domstol – delstatsdomstolar utdömer i allmänhet lindrigare straff.

En förstagångsförbrytare som fälls för barnpornografibrott i federal domstol i USA står inför minst 5 års fängelse, medan återfallsförbrytare står inför minst 15 år, i enlighet med United States Code: Title 18,2252A. Detta har lett till en del “gnäll” från de som dömts – medelålders män gråter om hur deras liv förstörts “bara” för att de laddat ned lite barnpornografi som de enligt egen utsago endast hade tänkt använda för någon slags “forskning”, men som sedan ofta åkt på 10 års fängelse för. År 2007 var det utdömda medelstraffet 91 månader, eller nästan åtta år. I vänstertidningar såsom New York Times har man gett dessa personer (samt vissa domare som motsätter sig systemet) utrymme att beklaga sig över detta “hemska” system, men i allmänhet är opinionen starkt för.

En mycket populär TV-serie under gångna år – nu nedlagd – var “To catch a predator“, en serie där polis låtsades vara unga barn på nätet för att locka pedofiler hem till sig, vilket sedan filmades, och pedofilerna åtalades. Programmets höjdpunkt var när de filmades på väg in i “barnets” hem och togs på bar gärning av programledaren.

En gräsrotsgrupp som hjälpte till med dessa brottsprovokationer i programmet var Perverted Justice, och de ägnar sig än i dag åt att fälla pedofiler de hittat, om än utan TV-uppbackning. Enligt egen statistik har de lyckats sätta dit inte mindre än 549 pedofiler. På deras webbplats kan man även hitta chattloggar med pedofilerna, vilket kan vara av intresse för den som vill förstå hur dessa uppträder på nätet.

Vad det gäller programmet, så fanns det tyvärr dock de som satte käppar i hjulet för TV-kanalen MSNBC. En av de pedofiler som avslöjades – 56-årige Louis William Conradt Jr – tog livet av sig i november 2006 som följd av att ha blivit exponerad. Det vore i sig inget att sörja över, men det fick allvarliga följder när pedofilens syster stämde TV-bolaget och blev tilldömd hela 105 miljoner dollar i skadestånd, drygt 700 miljoner kr, eftersom hon övertygade juryn att programmet hade fått mannen att begå självmord. Denna och andra sådana incidenter gjorde tyvärr att programmet inte kunde fortsätta längre, men det går ändå fortfarande att hitta avsnitt på Youtube, fildelningssajter och liknande.

En person som däremot hade bättre perspektiv på saken var sångaren i hiphop-bandet Insane Clown Posse, som skrev en låt tillägnad detta program, fast med en viss personlig vinkel tillagd. I låten låtsas han också vara ett minderårigt barn på nätet, som lockar till sig pedofilerna – men när de kommer till honom så lemlästar han dem istället. Till media har han sagt att han gärna skulle göra det i verkligheten om han kunde komma undan med det, men att han pga att det skulle leda till straff för hans del får hålla sig till att leva ut denna lust i sin musik.

Porträtt av en amerikansk förebild i kampen för barnen

Ernie Allen, jurist född 1946 som kämpar för att skydda barn från övergrepp

Fastän man i Sverige vant sig vid att människorättskämpar (riktiga sådana eller självutnämnda) alltid ska hålla på att pladdra om rehabilitering, om mjuka lösningar och dylikt, så finns det faktiskt i USA en man vid namn Ernie Allen, som utmärkt sig som få andra i kampen mot barnövergrepp och försvunna barn. Sedan 1989 har han lett organisationen National Center for Missing and Exploited Children, NCMEC, vars syfte är att vara en resurs vid återfinnandet av barn samt agera rådgivare åt polis- och rättsväsende när det gäller sexuella övergrepp. Denna organisation har på senare år även skapat sig nationella förgreningar i Europa och har även en internationell struktur kallad The International Centre for Missing & Exploited Children. Enligt Allens biografi har organisationen under hans ledarskap återfunnit drygt 170 000 försvunna barn, en uppgift som dock kritiker hävdar kan vara överdriven. Dessa kritiker ondgör sig också över den mycket höga lön – drygt en miljon dollar per år – Allen får ut av sina offentliga uppdrag.

Men, i alla fall. Dessa organisationer, och deras ordförande Allen, är mycket väletablerade i det amerikanska samhället, där de samarbetar intimt både med justitiedepartementet samt även med privata aktörer såsom Google, för att bekämpa pedofilin. Här följer en längre videosnutt med honom inspelad av företaget Google, en som handlar om hur man skyddar barn på Internet.

Allen har som sagt varit en ivrig förespråkare för intensiv polisbevakning av pedofiler och hårda straff, och han intervjuas ofta i landstäckande massmedia där borta angående detta. Den 12 juli detta år höll han även föredrag inför den amerikanska kongressen om hur man ska gå tillväga för att bekämpa barnpornografin på Internet. Utöver detta ger han även råd till föräldrar – bland annat har han sagt att de inte bör låta sina barn ha Internetuppkoppling på rummen, utan endast i gemensamt rum, så att all kommunikation sker under föräldrars uppsyn. För den som är mer intresserad av honom som person, se hans personliga resumé här. För frågor och svar från hans organisation angående övergrepp mot barn, gå hit.

Detta kan möjligtvis ha varit rätt mycket av en textmassa att svälja, men förhoppningsvis kommer informationen till användning. Jag kan dock som avslutning nämna att jag går in i mer detalj på detta med pedofilin i det svenska samhället i min bok Dårhuset, som jag förhoppningsvis kan få utgiven av riktigt förlag och inte behöva självpublicera. Tills dess står jag här med färdigt manuskript och halvfärdig webbplats.

  • Kalle Kula

    Jag uppskattar din passion och ditt engagemang, vi behöver mer sådant! Desvärre så tycker jag kanske att du går över gränsen en aning när du säger att det var ingen förlust att Louis William Conradt tog livet av sig… Jag tror att vi måste passa oss för att likställa pedofilers värde med döda/ihjälslagna människor. Jag tror att nyckeln till problemet ligger i att faktiskt erkänna pedofili som en (sjuklig) sexuell dragning, och inte ett brott i sig. Att vara pedofil är inte ett brott, men att utföra pedofilistiska gärningar (övergrepp) är ett brott. Likaså är det faktiskt inte ett brott att “vara” en mördare, men att mörda är ett brott. Ska vi komma åt de underliggande orsakerna måste vi faktiskt tillåta att de får en behandling, må vara psykiatrisk eller kemisk kastrering (om de gjort övergrepp). Jag tror vi alla inser att mörkertalet är ofantligt mycket större än det som faktiskt kommer upp till ytan, och då antingen genom ett fysikt övergrepp eller genom nyttjande av barnpornografi. Om vi ger dem ett värde som kommunicerar att de lika gärna kan vara döda baserat enbart på en sexuell dragning (vilken outövad inte är illegal i sig, tack och lov), så lär vi inte se många söka hjälp. Det är gärningen i sig som är brottet, inte definitionen av personen/tillståndet i sig. Det är faktiskt en skrämmande framtid vi går till mötes om vi dömer människors värde likställt döda baserat på en sexuell dragning….

  • erik

    5 år för barnporr det är verkligen sinnessjukt. Det är t.ex. väldigt enkelt att plantera i en fiendes dator, en kollega man inte gillar eller liknande. Nej förbud mot innehav av barnporr är verkligen inte rätt väg att gå. Spridning däremot ska givetvis vara olagligt.