Upprättelseceremonin – fanns det verkligen någon substans alls?

I måndags såg jag på TV den upprättelseceremoni som hölls för de vanvårdade barnen i Stockholms stadshus. Då jag till min natur är skeptiskt lagd, hade jag inte väntat mig alltför mycket av denna ceremoni, vilken skulle vara kulmen på den utredning som pågått sedan 2006. Och när jag hade tittat klart hade jag bara en tanke i huvudet: Har man verkligen kommit någon vart alls?

.

Först kanske jag skulle nämna lite om bakgrunden till det vi såg härom dagen. I mars 2004 grundades föreningen Samhällets styvbarn av Kent Sänd och några andra personer som hade växt upp på fosterhem eller institutioner. Inledningsvis var föreningen uttalat kritiskt inställd till även dagens samhällsvård, en kritik man delat med åtskillig utländsk media under årens lopp, med Der Spiegels artikel “Kinder-Gulag im Sozialstaat Schweden” som dess flaggskepp. I denna artikel utmålade man en bild av en svensk “barngulag” där barn togs på lösa grunder mest för att tillvarata socialarbetarnas och institutionsföreståndarnas ekonomiska intressen. När Kent Sänd tre månader efter att ha grundat föreningen höll föredrag på Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheters symposium uttryckte han liknande tankar. För att citera vad han sa år 2004 – en åsikt som han säkerligen skulle ha uttryckt även i dag om han hade varit kvar i livet:

“Det mesta av barnavården vad gäller omhändertaganden drivs idag utifrån affärsperspektiv. Flertalet HVB-hem drivs med vinstintressen.”

Sedan dess har dock föreningen gått igenom omfattande omorganisation, och nuvarande ledning tycks ha övergett mycket av den vision Kent hade när han grundade den – man angriper inte längre systemet rakt på.

När jag tittade på upprättelseceremonin så upplevde jag verkligen att något saknades i de tal som hölls. Det hade inte kommit med någonting alls av den kritik som ackumulerats mot socialtjänsten under årens lopp! Visserligen uttryckte alla talare sin empati för det deltagarna hade gått igenom, men man gav inga besked om att staten skulle ta till sig av kritiken. Istället lät det så här från företrädare av svenska högerpartier, dem man traditionellt förväntat sig vara emot den mycket frikostiga roll staten har tagit på sig i familjelivet:

“Under åren har många barn och unga genom samhällets insatser fått den omsorg och kärlek de behöver och har rätt till. Men inte alla.” av Per Westerberg.

Så med andra ord var den svenska barnavården en näst intill felfri historia? Med bara några små skavanker?

“Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och det krävs också en by för att skydda ett barn. Vi måste våga lägga oss i.” av SKL:s ordförande Anders Knape.

Återigen hade man under en upprättelseceremoni för de som vanvårdat i samhällets vård (och inte av sina egna biologiska föräldrar) piken mot just de egna hemmen, där den stat som utgjort förövare under vanvården nu tagit på sig rollen som beskyddare.

Maria Larsson kanske uttryckte det bäst, vare sig det var medvetet eller en freudiansk felsägning:

“Vi måste betrakta varje barn vi möter som om det vore vårt eget barn.”

Det är något som många vars barn blivit omhändertagna kan instämma i – socialtjänsten ser deras egna barn som sina. Efter att ha lyssnat på dessa högerpolitiker upprepa vänstermantran en efter en insåg jag att det inte bådar gott för framtiden – den mörka historia som vanvården utgör kommer även vara Sveriges framtid, då det nu uppenbarligen finns samstämmighet bakom den traditionella socialdemokratiska familjepolitiken!

Det var inte många veckor sedan som ännu ett fall av dessa tveksamma omhändertaganden uppmärksammades – det i Sandviken, där ett par hade fått sina två barn omhändertagna endast på grund av ett telefonsamtal. Även där trilskades socialtjänsten med att lämna tillbaka barnen när grunden för vårdplaceringen visade sig felaktig, på ett sätt som skulle väckt otrolig förvåning i andra länder. Men i Sverige är detta mer regel än undantag, att socialtjänsten tar barn på lösa grunder samtidigt som den slåss med näbbar och klor mot de föräldrar som försöker få tillbaka dessa barn.

Man hade också tänkt ta upp en annan sak under denna upprättelseceremoni – den om skadeståndet, de 250 000 kr som utlovades de personer som vanvårdats i samhällsvården fram till 1980. Barnminister Maria Larsson är den som fått agera språkrör i denna fråga, och jag ska inte uppta tid med att redogöra för de vändor detta ärende tagit – men de som deltog på ceremonin i måndags hade nog alla väntat sig att de skulle ha rätt till denna summa. Dessvärre stod det efter att ha frågat Maria Larsson om detta klart för Marita Lindblom – som jag själv talat med – och personer runt omkring henne under ceremonin, att det inte skulle bli det lättaste att få ut denna summa. Det har nu nämligen bestämts att vanvården måste anses ha varit “av allvarlig art” och bli godkänd som sådan av den nämnd som utreder ansökningarna, för att det ska bli tal om någon ersättning.

Då Marita hörde detta föreslog hon att två av de personer som sitter i dessa nämnder borde vara de som själva vanvårdats, men fick till svar att detta var en omöjlighet. Således blir det upp till dessa sargade människor – som alltid fått se sig trampade på av myndigheter – att nu försöka övertyga dessa myndigheter att det de utsattes för var värre än det som ansågs ha varit normalt på den tiden. Tydligen ska det inte räcka med enstaka fall av misshandel eller sexuella övergrepp, det måste till något som verkligen kan anses vara “av allvarlig art”. Man påminns bestämt om hur det gick till när de tvångssteriliserade skulle söka ersättning. Utav de drygt 30 000 som föll offer för detta genom åtminstone någon form av tvång, blev det bara 2 300 som faktiskt sökte skadestånd. Och av dessa fick endast 1 600 ut den futtiga summan 175 000, en summa av samma storlek som den som Diskrimineringsombudsmannen driver fram åt sina klienter för ytterst banala incidenter.

När tvångssteriliseringarna togs upp i samhällsdebatten på 90-talet ville man snabbt sätta sista spiken i kistan på denna diskussion genom det skadestånd man gick med på att betala ut, och det talas knappt alls om detta i dag, trots att mycket av den myndighetskultur som möjliggjorde det stora antalet tvångssteriliseringar på sin tid fortfarande finns kvar.

Likadant fruktar jag att det kan bli med vanvårdsfrågan, att man låtsas som att det är över nu, trots att likadana övergrepp fortfarande försiggår tack vare socialtjänstens enorma makt över familjelivet.

  • I ett av talen sas det att man ska värna om att det aldrig ska ske igen. Hur ska det genomföras? När det fanns skriftliga instruktioner som förbjöd att man letade orsakerna. Pengaresursserna som flödat ur statskassan och alla insatser har landat med ett slutresultat under all kritik. Dessa miljarder har allt för offta lett till rotlösa ungdommar som har en packning under armen när de är 18 och en bruten själ, inget mer. Socialchefet och advokater, psykologer,utredare av alla slag har sin feta lön medans dessa söndertrsade barn lämnas helt till sitt öde offta utan anknytning när de är tillräckligt gammla till rätten för sin frihet. Fotfarande utnyttjas sahällets styvbarn till vad man än behagar göra med dem. Medan föräldrarnas och barnas familjestympning inte ses som ett trauma. Vinstintressen i barnhandeln har största prioritet. Teater och rackarspel där man trollar med ord och inte visar med gärning att man menar allvar , ger jag inte mycket för. När ska det hela utredas seriöst?

  • Tragiskt nog tror jag aldrig detta blir utrett av svensk massmedia. Om någon seriös översyn verkligen ska kunna genomföras måste nog internationell myndighet till.

    Får hoppas att människor förstår att de måste själva sätta sig in i detta och inte bara låta sig ledas av massmedia. Då kommer det bara bli fråga om förslag om mer pengar till de myndigheter som är själva problemet. De offentliga tjänstemännen får mer pengar för att utreda den oreda de själva skapat.