Åsiktsfascismen i Sverige (angående Marcus Birros uteslutning)

birroUnder den vinter som gått har en viss Marcus Birro varit i hetluften en hel del. Fram tills mot slutet av förra året hade han en förmånlig anställning på Expressen, som han dock förlorade efter att ha varit med i podcasten Radio Länsman. För någon vecka sedan fick han ny anställning i någon form vid fotbollssajten Solo Calcio, för att igår sparkas återigen efter att ha synts med medlemmar av Sverigedemokraternas ledning.

Det är illa ställt med yttrandefriheten i dagens Sverige, det kan man lugnt säga. Arbetar man inom den så kallade medie- och kultursfären är det ett absolut krav att man måste ha rätt åsikter, annars hamnar man ute i kylan. Efterlevandet av denna åsiktsfascism är i bästa sovjetstil, och den som inte anpassar sig förlorar jobbet, eller blir till och med åtalad. Man frågar sig lätt vad som skiljer det gamla östblocket från dagens Sverige, och man kommer sannerligen inte på något bra svar på den frågan. För östblockets politiska liv dominerades av häxjakt på oliktänkande, precis som vi har i vårt samhälle i dag.

Jag själv har drabbats av detta. Jag skulle inte vilja påstå att jag någonsin uttryckt mig vidare radikalt i det offentliga rummet, men i Sverige är det ju inte så mycket frågan om just vad man sagt, utan snarare om huruvida man gett sitt uttryckliga stöd till statens värdegrund. Och har man inte gjort det så fryses man ut, hur väl man än kan argumentera för sin sak.

Att gå in på de specifika incidenterna då jag under mitt vuxenliv fått veta att jag har “fel åsikter” skulle bli långrandigt. Men något jag tänkte berätta om är vad som hände i tisdags, för tre dagar sedan. Då hade jag dels sökt jobb på en gymnasieskola, men där rektorn under morgonen meddelat mig om att jag “förespråkade någon rasideologi” eller dylikt. Han hänvisade till mitt Twitter-konto, Facebook och blogg, men vilka inlägg där som stämmer in på den beskrivningen hittar jag inte, hur mycket jag än försöker. Senare under kvällen får jag också reda på att jag inte längre är aktuell för en intervju på Radio Länsman (samma som ovan), efter att jag tidigare kontaktat dem för att marknadsföra ett boksläpp. De hade nämligen också bildat sig uppfattningen om att jag inte tillhörde den åsiktsfåra de ville föra fram på sitt program. Detta förbluffade mig en del, då de beskrivit sig själva som en radio där vilken medborgare som helst ska känna sig välkommen. Att citera extremisten Brigitte Gabriel i hennes uttalande om att alla muslimer ska vara ute efter att förstöra västvärlden, det går dock visst för sig.

Sådana besked står som spön i backen i vår totalitära sovjetstat. Misstänksamheten mot personer som inte öppet deklarerar sig vara feminister, anhängare av HBT-rättigheter och dylikt är enorm. Hur har det blivit så här? Jag tror helt enkelt att Sverige, vår stats självförhävande till trots, har undermåliga demokratiska traditioner. Vi har som samhälle aldrig lärt oss acceptera att det finns avvikande åsikter – och den lilla öppning åt det hållet som skedde under mitten av 1900-talet är sedan länge tillsluten. Då samhällsdebatten är strypt, målar man gärna upp bilden av sin meningsmotståndare som en potentiell massmördare, även fast man egentligen inte vet något om denna person.

Enligt grundlagen, närmare bestämt Regeringsformen, har vi yttrandefrihet i det här landet. Detta betyder dock inte mycket i praktiken, då lagstiftning såsom lagen om hets mot folkgrupp inskränker den hejvilt. Så den enda yttrandefrihet som är kvar när allt är sagt och gjort är rätten att hålla med staten och etablissemanget. En “frihet” de också hade i Sovjet och Östtyskland, såväl som dagens Nordkorea. Hur kan Sverige påstå sig vara bättre än dessa stater när människor blir utfrysta från arbetslivet och till och med fängslade för sina åsikter? Ingen hederlig människa kan påstå att vi skulle vara bättre, men många ohederliga tar sig minsann chansen att göra det eftersom de gärna har ett samhälle där de slipper höra andra åsikter än sina egna.

Bättre är det i USA, där de har det första författningstillägget – eller “First Amendment” som det heter på engelska. Till skillnad från den svenska motsvarigheten så förbjuder detta tillägg staten från att inskränka yttrandefriheten, medan vi här endast har samma “yttrandefrihet” som i Sovjet. Faktum är att formuleringarna som sägs ge dessa fri- och rättigheter är nästan identiska i de två författningarna, något jag beskrivit i detalj i min bok Dårhuset. Och i USA är de hängivet på vakt mot det de kallar “viewpoint discrimination”, det vill säga att en åsikt godtas men inte en annan. Yttrandefriheten kan inskränkas lokalt där i samband med vissa evenemang, om yttranden anses störa friden – men dessa förbud gäller då människor oavsett åsikt. Sveriges HMF-lagstiftning skulle aldrig klara rättslig prövning under de förhållandena, då denna på det stora hela är ett förbud mot invandringskritiska åsikter.

Det var egentligen inte tänkt att jag skulle skriva något längre inlägg här, varför jag tar och avrundar. Jag vill bara säga att jag inte vill vara en del av ett samhälle som inte accepterar fri åsiktsbildning. Och jag skulle inte sörja om någon ersatte den så kallade “demokratin” med ett annat statsskick. Allt jag begär är att den som gör det inte är hycklare nog att påstå att han är demokrat samtidigt som han sätter människor i fängelse för deras åsikter.

Läs även detta:

https://toklandet.wordpress.com/2015/01/30/ackliga-mobbare-pa-twitter/

https://toklandet.wordpress.com/2014/11/09/lite-som-marcus-birro-fatt-pa-twitter/